Måste prata ut lite...
Mamma- Du är den som har uppfostrat mej, det är du som har gett mej ett bra liv. Jag vet att du har det jobbigt och det värsta jag vill göra med dej är att bråka, de är det absolut sista jag vill men vi bråkar nästan hela tiden ändå,, hatar det över allt annat varje gång vi bråkar och säger fula saker till varandra så huggs jag i hjärtat, av det du säger till mej och även det som jag säger till dej. Och dom här fula bråken kunde hålla på i flera dagar. Förlåt för att jag aldrig kom hem förut dom där 3 jobbigaste dagarna i mitt liv men ville inte se dej sårad, ville inte se vad jag hade gjort mot dej och jag var bara så ledsen på allt. När du sa att du hade mått så dåligt för allt och att du hade blivit sjuk trodde jag i några sekunder att du skulle försvinna från mej av allting som du försökt kämpa med, men sen tänkte jag att du är stark, att du kommer orka, för du har kämpat dej igenom all den här skiten med mej och allt som du måste göra för att familjen ska funka. Alla sår vi gjort i varandras hjärtan kommer vi läka undan för undan. Men jag vill att du ska veta att jag alltid kommer älska dej, du är min kämpe, min hjälte, min MAMMA!
Mi vida!
